cladde

Min mor och jag hade en konversation igår.. Hon frågade mig om jag har en förmåga att trycka undan känslor.
Jag satt helt tyst, kände att hon träffade rätt punkter..
Hon berättade om när jag var riktigt liten.. det började när jag hade lärt mig att gå.. När jag ramlade och slog mig lät jag ingen trösta mig.. Jag ställde mig i ett hörn, utan att gråta och skrek åt henne att försvinna, att inte komma närmare, visade en varnande hand..

Hon berättade att hon frustrerat lämnade mig i fred.. Trots att hon ville trösta.. Säga lugnande ord.. senare kunde jag komma till henne och krypa upp i hennes knä..

Jag har varit alltid varit sådan.. Händelser som utspelat sig nyligen har bekräftat det, har fått mig att fatta.. Jag är expert på att trycka undan känslor som jag inte vill kännas vid.. Och jag lyckas med det.. jag fortsätter att leva mitt glada liv utan ana att jag gång på gång tillsätter ett gift i mig själv.. Jag är en tickande bomb.. Kan explodera närsomhelst.. Jag ignorerar saker istället för att ta tag i dem på en gång. Tar in mycket ilska inom mig, låser in den och kastar nyckeln.. men den finns kvar där inne, den bubblar, planerar något ont utan min vetskap.. Och när den väl kommer ut blir det katastrof..

En annan sak som oroar mig är att jag verkar ha förlorat förmågan att känna empati... Jag har alltid satt andra människors känslor före mina egna, har alltid brytt mig, erbjudit hjälp när det behövs.. Jag är trött på det nu.. den där jävla helvetesbomben har exploderat.. Folk berättar tragiska händelser för mig.. jag tröstar, säger att jag är ledsen.. Ger råd.. och de är äkta.. Jag vill hjälpa till men jag känner ingenting längre.. känner inte sorgen.. jag somnar om nätterna ändå.. Allt jag gör, gör jag för egen vinning.. Om jag är trevlig mot någon är jag det för att få ett trevligt bemötande tillbaka.. Om jag håller upp en dörr för en annan människa gör jag det för att det får mig att må bra över att ha gjort en god gärning.. Om jag ger bort något är det för att jag mår bra över att få höra ett tack.. Vad händer med mig?

Tanken slog mig med en sådan kraft att jag borde anmäla den för grov misshandel...
Har alla händelser de senaste åren gjort mig till en kall människa? Har jag fått nog av allt? Börjat sätta mig själv först på ett överdrivet sätt? Har jag verkligen haft en så lycklig barndom som jag hela tiden trott eller har jag ljugit för mig själv hela tiden? Är trött på att vara en duktig flicka.. Jag skiter i vad folk förväntar sig av mig.. Jag är beredd att göra motsatsen för att visa att jag inte bryr mig längre... Vad fan händer??

Det här blev djupare än vad jag förväntade mig.. Och jag skiter egentligen i vad du som läser tänker.. Jag skrev detta för min egen skull