cladde

Hon sa adjö till sin älskade
Han åkte med en båt från bryggan i san Blas
Han svor att återvända
Och våt av gråten, svor hon att vänta
Tusen månar passerade
Och hon var alltid på bryggan
Och väntade
Många kvällar häckade
De häckade i hennes hår
 Och i hennes läppar 

Hon bar alltid samma klänning
Utifall han återvände, skulle han se att det var hon
Krabborna bet i hennes kläder, i hennes sorg och i hennes synvilla
Och tiden förstenades
Och hennes ögon fylldes av många gryningar
Hon blev förälskad i havet
Och hennes kropp slog rot
I bryggan

 Ensam i glömskan
Ensam med sin själ
Ensam med sin kärlek, havet
Ensam på bryggan i san Blas

Och hennes hår blev grått
Men ingen båt återlämnade hennes älskade
Och i byn kallade de henne
Galningen på bryggan i san Blas
Och en kväll i april
Försökte de flytta henne till mentalsjukhuset
Men ingen lyckades någonsin slita henne därifrån
Och ifrån havet skiljde de henne aldrig igen

Ensam i glömskan
Ensam med sin själ
Ensam med sin kärlek, havet
Ensam på bryggan i san Blas 
Ensam, ensam, ensam