Peppar, peppar, ta i trä
Tänka sig att jag är en väldigt frisk människa. Jag har inte varit på lassarettet sen jag var 2 år, förutom när jag varit på besök hos andra förstås. Jag har inte varit sjuk sen december 2006 och då var det en ynka förkylning som varade i tre dagar. Lite snor lite hosta och sen var det över, ingen feber alls. Senast jag hade feber var hösten 2002. Då hade jag, vad jag tror var, bihåleinflammation.. två dagar varade den.
Ibland får jag vita pluttar på mandlarna. Jag har ringt sjukvårdsrådgivningen och de tror att jag då har ett virus i kroppen som aldrig slår ut.. För jag har inte ont, känner mig inte hängig eller någonting. Jag har aldrig brutit något ben.. Det värsta som hänt är att jag stuckat foten och haft ont i ett par dagar.
Nu är det på tiden att jag får en förkylning så att det kan vara lite synd om mig också. Eftersom jag blir sjuk så sällan så passar jag på att tycka synd om mig själv när jag har lite mensvärk.
Nu till det aktuella: Karlsson kom hem från jobbet igår och var dålig. Han har feber och ont i bröstet. Han låg och vred sig hela natten, ena sekunden svettades han och andra sekunden frös han. Så stackarn har väckt mig en 15 gånger under hela natten. Vilket innebär att jag inte fått en bra sömn. Idag bad jag någon av killarna köra till jobbet (vi samåker i minibuss, jag brukar köra) eftersom jag kände att jag var en trafikfara. Hela dagen har jag släpat benen efter mig. Jobbat ganska oeffektivt vilket är väldigt olikt mig.
Jag kommer hem, det är fredag. Karlsson ligger i sängen och myser med en filt över sig. Jag slänger mig brevid och vi ligger och pratar lite.. sakta men säkert börjar huvudvärken smyga sig på. Jag känner mig helt slö i kroppen och känner inte att jag orkar någonting. "Börjar jag bli sjuk?" Tänker jag nästan hoppfullt. Eller är jag bara helt utmattad efter orolig sömn och ett fysiskt krävande arbete?
Hursomhelst så behöver ju inte de i min närhet veta att det finns två alternativ. Jag har redan ringt min mami och sagt att jag börjar bli sjuk bara för att få lite omtanke och tröst. Karlsson behöver ju inte heller veta det.. Han är helt övertygad om att jag kommer att bli sjuk och då kan vi ju tycka synd om varandra och slippa alla krav om att man "måste göra något i helgen".
Saken är den.. att jag tror inte att jag kommer att bli sjuk.. denna gången heller.
Ibland får jag vita pluttar på mandlarna. Jag har ringt sjukvårdsrådgivningen och de tror att jag då har ett virus i kroppen som aldrig slår ut.. För jag har inte ont, känner mig inte hängig eller någonting. Jag har aldrig brutit något ben.. Det värsta som hänt är att jag stuckat foten och haft ont i ett par dagar.
Nu är det på tiden att jag får en förkylning så att det kan vara lite synd om mig också. Eftersom jag blir sjuk så sällan så passar jag på att tycka synd om mig själv när jag har lite mensvärk.
Nu till det aktuella: Karlsson kom hem från jobbet igår och var dålig. Han har feber och ont i bröstet. Han låg och vred sig hela natten, ena sekunden svettades han och andra sekunden frös han. Så stackarn har väckt mig en 15 gånger under hela natten. Vilket innebär att jag inte fått en bra sömn. Idag bad jag någon av killarna köra till jobbet (vi samåker i minibuss, jag brukar köra) eftersom jag kände att jag var en trafikfara. Hela dagen har jag släpat benen efter mig. Jobbat ganska oeffektivt vilket är väldigt olikt mig.
Jag kommer hem, det är fredag. Karlsson ligger i sängen och myser med en filt över sig. Jag slänger mig brevid och vi ligger och pratar lite.. sakta men säkert börjar huvudvärken smyga sig på. Jag känner mig helt slö i kroppen och känner inte att jag orkar någonting. "Börjar jag bli sjuk?" Tänker jag nästan hoppfullt. Eller är jag bara helt utmattad efter orolig sömn och ett fysiskt krävande arbete?
Hursomhelst så behöver ju inte de i min närhet veta att det finns två alternativ. Jag har redan ringt min mami och sagt att jag börjar bli sjuk bara för att få lite omtanke och tröst. Karlsson behöver ju inte heller veta det.. Han är helt övertygad om att jag kommer att bli sjuk och då kan vi ju tycka synd om varandra och slippa alla krav om att man "måste göra något i helgen".
Saken är den.. att jag tror inte att jag kommer att bli sjuk.. denna gången heller.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Oj du var mig en frisk en :) Det är härligt att höra! Själv har jag lyckats ha den konstigaste förkylningen någonsin som varat i två månader med yrsel och daglig huvudvärk. Men nu är jag frisk som en nötkärna igen och det uppskattas kan jag lova! Kram Sandra
Postat av: Sigbjorningebjorg
Nice site... Very cool design! Useful information. Go on! Good Site
Trackback
