cladde

Den skräckinjagande lidelsen av att inte passa in..
Rädslan av att inte vara omtyckt.
Alla känner vi den mer eller mindre.
Vi vill bli accepterade av andra människor.

Utvärderar mig själv och inser att det är precis sådan jag har varit.
Omvandlar och anpassar mig själv för att just DU ska tycka om mig.
Har jag varit en falsk människa?
Eller är det en överlevnadsfråga för att vara en del av samhället?
Passa in.
Vem fan är jag egentligen?
Känner jag mig själv?
Ni ser en glad och sprallig tjej med attityd.
Innerst inne har jag nog inte samma självförtroende.

Jag märker det när någon knäcker mig verbalt.
Slå mig medvetslös, kalla mig hora, kalla mig ful.. I don't give a fuck
Men kalla mig ointelligent, osmart.. håna mig när jag är allvarlig och seriös..
Där har ni min Akilleshäl
Mitt självförtroende nollställs direkt och jag går runt uppgiven, ledsen och med prestationsångest hela dagen.

Jag är uppvuxen i en stor familj. När jag var liten pratade jag lika mycket som jag gör nu (om inte mer.. jo det är möjligt)
Halva familjen byggde upp mitt självförtroende genom att uppmuntra mina sociala egneskaper. De lyssnade när jag pratade.. Svarade tålmodigt på mina tusen frågor trots att de var olämpliga. Främjade mitt rättframma jag.

Sen fanns det några andra som skrattade åt mig när jag försökte tala.. Gjorde narr av mig, kunde aldrig ta en seriös diskussion. Tryckte ner mig och mitt rättframma jag. Skrattade åt mig när jag gråtandes gick därifrån.

Man kan tro att det är sånt här som gör en stark.
Att man successivt bygger upp en mur av styrka efter att gång på gång bli utsatt.
Det är skitsnack.
Det kanske har gjort mig medveten.
Misstag som går att påverka kanske man inte gör om.
Man lär sig..
Visst.. jag kommer aldrig att skratta åt ett barn som försöker tala.
Och skrattar jag så skrattar jag med barnet... inte åt det.
Men nej.. det är inte sånt här som gör en stark..
Det är sånt här som sitter kvar
Som oläkta sår som öppnas varje gång du upplever det igen.
Trots att du är vuxen och medveten.