cladde

Igår, tisdags, var jag på arbetsintervju på Åhléns i Växjö. Det gällde en ledig tjänst som butikskommunikatör. Jag går dit, lätt nervös över arbetsprovet som jag vet att jag ska göra,  arbetsintervjuer har jag aldrig varit särskilt "rädd" för, jag är ofta bra på att tala för mig. Men man har ju en tendens att förstora upp allting när det gäller ett arbetsprov.

Jag går dit, självförtroendet är på topp eftersom jag vet att det bara är jag och en tjej till som blivit "inbjudna" att göra arbetsprovet.. fifty-fifty alltså. Jag kommer in och träffar regionens kommunikatör Camilla och vi sätter oss ner och pratar. Hela intervjun går skitbra, hon berättar att hennes första intryck är mycket positivt och att det strålar om mig... Vad det nu ska betyda, men jag gissar att hon menar mitt glada humör (som faktiskt inte är tillgjort).

Sen får jag en bild på ett vardagsrum, det första jag tänker är modern stil med klassisk touch. Jag ska på 50 minuter klä en skyltdocka utifrån bilden, alltså jag ska tolka bilden och klä dockan så som jag tror att den som bor där klär sig. Detta för att säkra min stilsäkerhet. Jag ska även plocka fram en dukning. Jag tar det ganska lugnt. Går runt i butiken och plockar lite kläder. Detta tar mig dock längre tid än jag trodde och när det är 7 minuter kvar av tiden står jag med en påklädd docka som jag inte är 100% nöjd med. Med denna korta tid kvar springer jag och plockar ihop en dukning som jag är skitnöjd med!

Sen kommer varuhuschefen, Camilla och de båda nuvarande kommunikatörerna och framför dom (i butiken) står jag och motiverar och berättar om mina val. Allt börjar väldigt bra men det blir svårare och svårare att argumentera för en outfit som jag inte är helt tillfredställd med. Detta märker alla fyra och de anser också att outfitten inte är fullbordad. Jag skulle haft mer accessoarer.. det visste jag innan de sa det till mig. Fredrik (varuhuschefen) påpekar att jag säker ordet "kanske" för ofta och att det får mig att verka osäker. Vilket är viktigt att jag inte är om jag får jobbet eftersom tjänsten är en "ledarskapstjänst" där jag ska stå och motivera och argumentera med ledning och säljare.

Dukningen gör succé. Jag blandade klassisk och modern stil på ett bra sätt och använde mig även av julgranspynt som bordsdekoration. De är övertygade och tycker att jag verkade mer säker på dukningen. Så kommer frågan: "vad känner dig dig mest "hemma" med? Mode eller heminredning?" Jag svarar naturligtvist heminredning men att jag inte känner mig obekväm att jobba med kläder och att jag vill utvecklas mer inom det.

Sen går vi runt i butiken och jag får ge idéer på förbättringar och vad jag tycker om de olika podierna med mera. Denna biten tycker jag gick bra, generellt sett. Jag var ju nervös och fumlade med orden ibland men fick fram mina tankar ändå.

Efteråt får jag reda på att tjänsten innebär att jag bara kommer att jobba med mode. Attans!!! Där satte dom dit mig rejält!! Klumpigt av mig förstås att inte ta reda på sånt i förväg. Jag må verka ond, men jag önskade högt att den andra tjejen inte gjorde bra ifrån sig för när jag kom hem kände jag mig värdelös! Dessutom är det så typsikt av mig att älta det resten av dagen och tänka på vad jag borde ha gjort istället. Kunde inte släppa det helt enkelt!

Sen kom de där orden upp i huvudet som min lärare i butikskommunikation skrev till mig då vi haft praktik på Akademibokhandeln. Att butikskommunikation inte är min starka sida och att jag borde enbart hålla mig till inredning. suck...
Samtidigt försöker jag intala mig det Karlsson sa till mig: "Claudia, om du inte får detta jobbet så är det meningen att du inte ska ha det och att du ska jobba på ett annat ställe". Jag hoppas att han har rätt.